Vad menar vi med lärande dialog?

Dialog och lärande dialog

”Dialog” är ett ord som kommit att användas för många olika typer av samtal. När vi talar om ”dialog” i detta sammanhang menar vi något mer specifikt, och som vi därför för tydlighets skull väljer att kalla ”lärande dialog”. Det handlar om att skapa forum för samtal där allt som behöver komma fram kring en fråga ges förutsättningar att bli del av samtalet. Att skapa möjlighet till gemensamt utforskande och lärande kring frågan, från alla olika berörda parternas perspektiv. Att fokusera på kvaliteten på relationerna mellan parterna och på den nya förståelsen kring frågan som dialogen kan ge dem, i mycket högre grad än på vem som eventuellt har ”rätt” eller ”fel”, eftersom uppfattningen om detta skiftar beroende av perspektiv. ”Lärande dialog” handlar inte om att sträva efter konsensus. Istället handlar det om att synliggöra de olika perspektiv och intressen som finns kring en fråga och att mot bakgrund av den fördjupade förståelse som synliggörandet ger, skapa grund för handlingsalternativ som i sämsta fall kan tolereras av alla, och i bästa fall resulterar i gemensamt handlande.

I ett försök att förmedla något av den lärande dialogens ”väsen” tar vi hjälp av David Bohm och William Isaacs, som båda utforskat dialog praktiskt och teoretiskt.

Bohm och Isaacs

David Bohm är en av dialogens inflytelserika teoretiker. Han beskriver att ordet dialog kommer från det grekiska ordet dialogos, där dia står för ”genom” och logos står för ”ordets mening”. Genom att härleda ordets betydelse kan vi få bilden att dialog handlar om ”en ström av mening” som flödar bland, genom och mellan oss, menar han. Och vidare:

”Detta möjliggör en ström av mening i hela gruppen, ur vilken ny förståelse kan uppstå, som kanske inte alls har funnits vid startpunkten. Det är något kreativt. Och denna delade mening är ”limmet” och ”cementet” som håller samman människor och samhällen.

Kontrastera detta med ordet ”diskussion” (…) Det betyder egentligen att bryta upp saker. Det betonar idén om analys, där det kan finna många olika åsikter och där alla presenterar en egen åsikt – analyserar och bryter isär. Det har uppenbart sitt värde, men det är begränsat, och det tar oss inte långt bortom våra olika åsikter. Diskussion är som att spela ping-pong, där människor slår iväg sina idéer fram och tillbaka, och spelets mål är att vinna eller ta poäng för egen del. Möjligen tar du upp någons idé för att backa upp din egen – du kan hålla med vissa och inte hålla med andra – men huvudpoängen är att vinna spelet. Så är ofta fallet vid diskussion.

I dialog däremot försöker ingen vinna. Alla vinner om någon vinner. Samtalet sker i en annorlunda anda. I en dialog finns inga försök att vinna poäng, eller att få just din åsikt att ”segra över andras”. Istället vinner alla närhelst ett misstag från någons sida upptäcks. Det är en situation av vinna-vinna, medan det andra är vinna-förlora – om jag vinner förlorar du. Men dialog handlar mer om gemensamt deltagande, där vi inte spelar ett spel mot varandra, utan med varandra. I dialog vinner alla.” /…/

I en /…/ dialog, när en person säger något, svarar den andre personen vanligtvis inte med exakt samma betydelseinnehåll som det den första personen såg. Istället är meningsinnehållen bara liknande, men inte identiska. När den andre personen svarar ser den förste personen därför en skillnad mellan vad hen försökte säga och vad den andre förstod. Under begrundandet över skillnaden, kan det hända att personen då kommer kunna se något nytt som är relevant för både personens egen och den andres synpunkt. Och så kan det gå fram och tillbaka, med en kontinuerlig uppkomst av nytt innehåll som är bådas. Således, i dialog försöker en deltagare inte ’make common’ – ’göra till allas’ – vissa idéer eller bitar av information som denne redan känner till. Istället kan man säga att de två skapar något ’in common’ – ’gemensamt’ – dvs skapar något nytt tillsammans.
(Bohm: On dialoge, 1996 och 2004, s. 2-7, översättning av A. Tiger)

Organisations- och dialogforskaren William Isaacs bygger i sin bok Dialogue and the art of thinking together (1999) vidare på Bohms tankar. Han menar att ordet dialogs rötter utöver ”flöde av mening” även är kopplat till betydelsen ”att samla ihop”, och till en djupare medvetenhet om relationerna mellan allting. Dialog är ett samtal i vilket deltagarna tänker tillsammans och i relation till varandra, menar han. Dialog utgår ifrån att det finns en underliggande helhet, och skapar möjlighet att undersöka hur denna helhet ser ut. Det är ett samtal med ett center istället för med sidor, som lyfter oss ut ur polarisering och in i ett vidare gemensamt medvetande. På så vis blir dialog ett medel för att kunna komma åt intelligensen och den samlade kraften hos grupper av människor. Dialog fyller ett djupare behov än bara att lyckas få folk att komma överens. Intensionen med förhandling är att nå fram till en överenskommelse bland parter som har skilda åsikter. Dialogens intension däremot är att nå ny förståelse, och att under processens gång forma en helt ny grund att tänka och agera utifrån – en kontext från vilken nya överenskommelser kan ingås. Dialog försöker avtäcka en grund av gemensam mening som kan hjälpa oss att koordinera våra ageranden med våra värden. I dialog inte bara löser man problem – man upplöser dem, menar Isaacs.

De flesta av oss, fortsätter han, utgår ifrån att vi måste förändra människor för att göra dem nåbara. För dialog behövs inget sådant. Istället ber dialogen oss lyssna efter en redan existerande helhet och att skapa en ny sorts förening oss emellan där vi lyssnar på djupet på alla åsikter folk uttrycker. Den ber oss skapa en kvalitet i vårt lyssnande och vår uppmärksamhet som kan inkludera – men är större än – varje enskild åsikt. Dialogen adresserar problem längre uppströms än konventionella sätt att samtala. Den försöker åstadkomma förändring vid källan till våra tankar och känslor, istället för bland de resultat som våra tankar producerar (Isaacs, s 18ff).

I dialog ryms också potentialen att värna att minoriteters perspektiv inte körs över av majoriteter. Detta är viktigt inte minst i majoritetsdemokratiska samhällen vars underliggande princip för legitima beslut ju är att ”majoriteten bestämmer”, men som samtidigt då riskerar att skapa grupper som inte känner sig hörda och tagna på allvar på lika villkor som andra i samhället.