Samtalstyper

”Dialog” är ett ord som har kommit att få beteckna många olika saker. I dagens samhälle har ”invånardialog” ”medborgardialog” etc. blivit begrepp som kan häftas på alla slags samtal mellan beslutsfattare och invånare i grupp. För att underlätta ett gemensamt erfarenhetsutbyte och lärande kring olika aspekter av medborgardialog vill vi sortera en del bland de olika företeelser som kommit att förknippas med ordet ”dialog”.

Till hjälp för att kunna resonera kring olika samtal har vi gjort en förenklad modell över olika samtalstyper. Modellen är inspirerad av bland annat Sherry Arnsteins ”ladder of participation” och SKLs ”delaktighetstrappa” som båda fått stor spridning i Sverige. Till skillnad från dessa modeller har vi valt att beskriva olika samtalstyper utan koppling till frågan om vilken grad av inflytande deltagare/medborgare senare får över eventuella beslut kring det ämne samtalen rört. Skälet är att vi ser detta som två olika aspekter kring medborgardialog som det många gånger finns anledningar att hålla isär.

En annan skillnad är att vi valt att frångå bilden av en stege eller trappa, för att minska risken att vissa samtalstyper uppfattas vara per definition ”bättre” eller mer ”rätt” än andra. Vi menar att olika samtalstyper behövs beroende på samtalens syfte och kontext. Med modellen vill vi därför bidra till ett mer ”neutralt” utforskande av de olika samtalstypernas möjligheter, begränsningar och krav på förutsättningar för att de ska ha chans att upplevas som ”lyckade” av alla parter.

samtalstyper4

Förenklad modell över olika samtalstyper

Den första samtalstyp vi vill urskilja i modellen är information. Information handlar i sin renodlade form om att förmedla ett budskap från en part till en annan, med så korrekt förståelse för innehållet som möjligt hos mottagaren. Det handlar huvudsakligen om envägskommunikation, dvs monolog till skillnad från dialog, även om det i medborgardialogsammanhang ofta kombineras med möjligheten att ställa klargörande frågor.

Den andra samtalstypen är konsultation. I ”medborgardialogsammanhang” handlar detta vanligtvis om att beslutsfattare går ut och frågar medborgare vad de tycker i något visst ärende. Även här handlar det i grunden om monolog, fast i omvänd riktning jämfört med beslutsfattares informationsmöten. Vid både information och konsultation är det vanligtvis beslutsfattaren som sätter dagordningen för samtalet. I den mån medborgare väcker egna frågor vid informations- och konultationssammanhang betraktas det ofta som ”störande” eller ”fel” av beslutsfattare (och ibland även av andra invånare som deltar). I vissa konsultationssammanhang lämnas dock utrymme för medborgare att själva bidra med frågor, exempelvis i form av förslag på ämnen som en framtida konsultation bör kretsa kring.

Samtalstypen därefter är diskussion/debatt. Diskussion kan vara bra för att styra in ett samtal på att utesluta alternativ för att komma till ett avgörande och avslut på en fråga som man fört dialog kring. I en diskussion eller debatt handlar det i hög grad om att hävda sin egen position i en fråga i motsats till en motparts position. Det handlar om att argumentera för varför ”min ståndpunkt är bättre/rätt” medan ”din ståndpunkt är sämre/fel”. (I vissa fall handlar argumentationen istället om varför ”motparten inte ens bör kvalificeras att lyssnas på/ tas på allvar oavsett ståndpunkt”, men leder ändå till samma sak: försök att hävda att ”min ståndpunkt” är den som är mest värd att ta hänsyn till.) Ofta handlar diskussion/debatt inte om att i någon djupare mening lyssna på och låta sig påverkas av vad andra för fram i samtalet, utan formen liknar snarare dubbelriktad monolog. Utsikterna att med sina argument övertyga och omvända motparten är därmed små i de flesta debatter.

I vårt representativa demokratiska system har denna samtalstyp en stark ställning, vilket kan illustreras av att Fredrik Reinfeldt i en TV-intervju våren 2014 uttryckte att ”debatten är kronjuvelen i svensk demokrati”. En funktion diskussion/debatt kan ha – även när parterna inte är öppna för att lyssna på och påverkas av varandra – är att möjliggöra för åhörare/väljare att bilda sig en uppfattning om olika partiföreträdares resonemang och prioriteringar kring en fråga, genom att lyssna på och jämföra hur de argumenterar. På så vis kan samtalstypen bilda grund för väljare att ta ställning till vilket parti de vill stödja i ett kommande val. Det finns också sammanhang – exempelvis inom vetenskapen – där det finns ett gemensamt intresse hos motparterna att hitta fram till vad som är mer ”sant” respektive ”falskt” i en fråga. Här handlar argumentationen om att skapa transparens kring vad som ligger bakom de olika ståndpunkterna i frågan, för att gemensamt kunna granska bakomliggande utgångspunkter, antaganden och slutsatser och upptäcka eventuella brister. Det handlar fortfarande om vad som är ”rätt” respektive ”fel”, men här kan finnas större öppenhet att lyssna på och låta sig övertygas av motparten om denne lyckas visa på svaga länkar i det resonemang man själv fört. Vad diskussion inte lämpar sig särskilt väl för (men ofta används för) är att belysa en fråga som inte har något entydigt ”rätt och fel”, i syfte att nå djupare förståelse för den, exempelvis inför att beslut ska fattas.

För det lämpar sig istället den fjärde samtalstypen – ”lärande dialog” – vilken är den enda av dessa samtalstyper som vi skulle kalla dialog i den mening vi lägger i ordet. Dialogen har stort fokus på att lyssna på djupet på vad olika deltagare för fram i samtalet, ta in och låta sig påverkas av det, och att gruppen på så vis gemensamt kan lära mer och forma innehåll som är nytt för dem alla. Dialogen kräver inte att deltagarna ska vara eller bli överens med varandra, och den ger utrymme för även kritiska minoritetsröster att höras och kunna påverka. Dialogen fungerar väl bland annat för att ”packa upp” och förstå en aktuell fråga bättre, utifrån flera olika perspektiv. ”Lärande dialog” kan föras antingen i en ytligare sakfokuserad variant, eller i en djupare variant där även känslonivån och ibland även ”det omedvetna som finns under vattenytan” tas med i samtalet. Den djupare varianten krävs ofta för att effektivt kunna ta sig an frågor som är konfliktfyllda, men även för att kunna arbeta effektivt med problem som inte enkelt låter sig lösas genom hantering på enbart ”rationell nivå”. Många av de komplexa utmaningar världen står inför idag, både på lokal och global nivå, anses för att kunna hanteras verksamt behöva den unika kompetens som olika parter kan tillföra genom sina olika erfarenheter och perspektiv på frågan.

Vad gäller grader av inflytande deltagarna har över den fråga samtalet rör, så ökar den i viss mening ju mer till höger bland samtalstyperna i figuren vi går. Deltagarna får ökat inflytande över att vara med och forma meningsinnehållet i det samtal som förs. Det innebär ökat inflytande för deltagarna att vara med och forma exempelvis det kunskapsunderlag som ligger till grund för beslut i en fråga samtalet rör, oavsett vem som sedan formellt har att fatta beslutet. I figuren illustreras detta med att de formella beslutsfattarna (rödfärgade i figuren) vid samtalstypen lärande dialog, under själva samtalet har ”klivit ned från sin maktposition” och deltar – med att påverka och låta sig påverkas av den mening som kollektivt utvecklas – på lika villkor som andra deltagare.

Samtidigt kan alla dessa samtalstyper, medvetet använda, vara del i en längre dialogprocess som sammantaget syftar till att göra det möjligt för invånare att bli medskapande kring en specifik fråga eller kring den generella inriktningen för samhällets styrning. De kan utgöra byggstenar i en ”dialogkultur” – ett ständigt pågående samtal mellan medborgare och beslutsfattare, som grund för att beslut ska uppfattas mer legitima av medborgarna. Att kunna få information är en viktig förutsättning för att invånare ska kunna delta i samtal med beslutsfattare på meningsfulla sätt så att deras möjligheter till reellt inflytande ökar. Konsultation där beslutsfattare undersöker vad invånare tycker kring några förutbestämda alternativ kan vara på sin plats i vissa sammanhang, och likaså kan diskussion i syfte att komma till ett avslut kring en fråga som tidigare i processen grundligt belysts vara till hjälp i vissa skeden av en längre pågående dialogprocess. Viktigt är dock att i varje skede vara tydlig med det enskilda samtalets syfte och därmed vilken huvudsaklig samtalstyp och inflytandegrad invånarna kan förvänta sig vid ett specifikt möte med politiker/förvaltning.[1] Men ett sådant dialoginriktad förhållningssätt medför samtidigt att beslutsfattaren (eller dess företrädare) vid varje möte har en öppning och beredskap för att i viss utsträckning kunna kombinera ursprungligt huvudsyfte och samtalstyp med eventuella andra som invånare visar sig ha behov av, utan att för den skull tappa fokus för mötet. Det finns välfungerande tekniker för hur det kan göras utan att bli problem.

Vad gäller deltagarnas inflytande över vilket beslut som senare fattas mot bakgrund av det beslutsunderlag som kollektivt utvecklats (och kanske mot bakgrund av ytterligare beslutsunderlag att väga in), säger samtalstypen som använts inget om det. Deltagarnas inflytande över beslut kan se olika ut beroende på kontext. I slutänden avgör den formella makthavaren vem/vilka som ska fatta beslutet. Tydlighet gentemot deltagarna kring en väl genomtänkt idé om hur beslut i frågan så småningom ska fattas, menar vi är något av det avgörande för att bygga förtroende mellan invånare och makthavare istället för att riskera en svekdebatt om beslutet inte följer samtalsdeltagarnas vilja. Att makthavare deltar i genuin dialog menar vi därmed inte per definition står i konflikt med att exempelvis representativt valda politiker avgör en fråga och att ansvarsutkrävning på så vis blir möjlig.

 

[1] Begreppen ”samtal” och ”möte” används här i vid bemärkelse. Det kan handla om allt ifrån traditionella möten i grupp i en förberedd möteslokal, till ”indirekta möten och samtal” mellan medborgare och styrande via exempel enkäter, webb-panerler, etc.